Det hemskaste 

Jag hade tänkt att detta skulle vara ett fluffigt inlägg om att jag klippte mig medan mamma tog hand om Kai och sen åt vi mysig lunch på Bistroteket. 

Istället kommer det handla om det läskigaste som hänt mig någonsin. Jag och Kai blev nästan påkörda av en blådåre i dag. Så där på-håret-alldeles-för-nära-och-overkligt-jag-vågar-knappt-tänka-på-det-nästan. Det var fruktansvärt. 

Det var en jävla dåre som kör i världens jävla fart och gör en vänstersväng på fel sida om om refugen på övergångsstället (alltså in i filen för mötande trafik), precis där jag har klivit ut på övergångsstället med barnvagnen.

Detta efter att jag hade kollat höger och sett en bil som väntar på att svänga vänster men väntar på den mötande bilen som kommer rakt framifrån och således trott det var säkert. Bildåren har alltså kört om den väntande bilen (förmodligen på fel sida om den övergångsställerefugen också) och högaktningsfullt totalt skitit i mötande trafik för att bränna rakt över korsningen på fel sida. Och den kör snabbt att den alltså inte var så nära att jag kunde se den när jag kollade höger, såg andra bilen och konstaterade att jag kunde gå. 

 Jag hade ingen chans att se den. Och allra minst ens tänka att det skulle komma en bil där. Det ska inte komma bilar från höger där. 

Hade jag hunnit några decimeter länge ut hade bilen kört på barnvagnen. Och i den hastigheten… Fy fan. Jag blir alldeles skakig när jag tänker på det. 

Först blev jag arg på ett “Va fan?!”-sätt och utbytte en sån där förvånad fattar-du-vad-som-hände-axelryckning med den svängande bilisten. Men när jag kom lite längre släppte chocken och jag insåg hur fruktansvärt illa det kunde ha gått. Då började jag gråta hejdlöst och kunde inte sluta. Jag storbölade i säkert en halvtimme. 

Jag vet att vi mår bra. Jag vet att allt gick bra. Kai, som sov i vagnen, märkte ingenting. Allt är fint. Men den där fruktansvärda tänk-om-ångesten satt i länge. Hulkade till och från hela eftermiddagen (och gissa om jag grinade när Kai äntligen vaknade så jag fick plocka upp honom och krama honom det längsta jag någonsin gjort). Det onda i magen är fortfarande kvar.

Fy fan alltså. Fy fan! 

Här är en gullig bild på ett pusskalas tidigare på dagen så att det blir lite fluff i inlägget. Börjar gråta igen nu. Fy fan…


Kai and I were almost run over by a crazy driver today and it was the most terrifying thing that ever happened to me. We’re fine, but the horrible “what if” thoughts kept me crying all afternoon. 

This entry was posted in vardag/everyday. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *