Vi är numera en tvåvagnsfamilj

Gårdagen var så där lagom katastrofjobbig. Lillkillen vaknade i arla timme och somnade inte om. Och när jag säger arla menar jag vid trerycket. Och han spenderade mestadelen av sin vakna tid med att vara sur. Så… Ja… Lite åt det slitna hållet var man allt. 

Sen har vi upptäckt att Kais barnvagn inte  ingår i flygbiljetten ner till Wien. Sån där perfekt information angående bonuskrångel man gärna får när man ska flyga själv med för tillfället extra ilsken baby. 

Efter två samtal till Austrian Aurlines information lyckades vi lista ut att vagnen inte kunde läggas till som extra bagage, men den gick att checka in väl på flygplatsen. För ytterligare €90. Lite väl saftigt kan man tycka. 

Så Kasper föreslog att vi skulle köpa ny vagn. En sån lätt, hopfällbar sak (som ingick i Kais biljett). Han hade hittat ett par på Blocket. Och när jag ögnade igenom listan hittade jag en till facilt pris i Sköndal, vilket var maxgränsen för vad jag mäktade med. Personen hade redan några intressenter, men när jag sa att jag kunde komma omedelbart fick jag förtur enligt “först till kvarn”-principen. 

Så jag packade ner bebis i Babybjörnen, satte på mig gummistövlarna och begav mig ut i regnet. Det var rätt smidigt att ta sig dit, bara en buss från Gullmars, men att bege mig utmattad och snörvlig på vagnjakt i förorten var väl kanske inte helt som jag önskat spendera dagen i mitt sömndruckna tillstånd. 

Och väl framme så var ingen hemma! Då höll jag på att bryta ihop där jag stod genomblöt och jävlig med smågnällig bebis på bröstet. Och eftersom vi befann oss ute i villaförort fanns heller inget kafé eller dylikt att smita in på för en panikamning. 

Funderade på om jag skulle saxa över staketet och amma på deras altan när säljaren kom runt hörnet. Hon hade rastat hundarna. Så äntligen fick jag komma in, köpa vagnen och bege mig hemåt igen. 

Den här bilden på små regndroppar på min sons gulliga kinder är på intet sätt representativ för mitt känslomässiga tillstånd där och då


Eftersom Kai var lika trött som jag på att vänta, men han bara uttryckte det lite mer högljutt, och det var en kvart till bussen gick jag ett par hållplatser. Det var ju inte som att jag kunde bli blötare eller eländigare, så det var värt det för att få en sovande bebis. 

Gissa vem som unnade sig både sushi och bulle till lunch sen?

We’re a two buggy household from now on. The new one bought second hand during much misery. 

This entry was posted in vardag/everyday. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *